outspoken

Någon mer än jag som har varit i kontakt med en person som uppfattas som Narcisstisk? Jag har själv levt i en relation med en person som beskrivs som detta. Vilket leder till en omöjlig sits. Tänker inte gå djupare in på detta. Men har en kollega som presenterade mig för detta när jag beskrev förhållandet

Narcissism

Det dominerande draget är en uppblåst självbild, där personen uppfattar sig själv som storartad, upphöjd och framgångsrik. Eftersom grunden för den upphöjda självbilden är väldigt bräcklig kommer personen också att vara mycket känslig för kritik. Till detta kommer också en påtagligt bristande inlevelseförmåga.

Grandiositeten och självöverskattningen leder lätt till ensamhet och rentav depression eftersom man inte kan få de höga tankarna om sig själv bekräftade av andra.

Personer med narcissistisk personlighetsstörning har påfallande ofta drag av antisocial eller borderlinekaraktär, som ytterligare komplicerar symtombilden och behandlingen.

Symtom

De mest påtagliga dragen är den orealistiska självbilden, där man ser sig som unik, höjd över mängden, och med rätt till särskilda förmåner. Vanliga regler gäller inte, de är för andra som ses som medelmåttor. Endast de främsta experterna på området duger om en sådan här person behöver konsultera en läkare eller jurist.

Narcissisten strävar att framhålla sig själv i alla sammanhang, vilket gör personen odräglig i andras ögon.

Kritikkänsligheten kan ställa till stora bekymmer i vardagssituationer, eftersom personen i alla lägen styrs av sin strävan efter makt, status och berömmelse. Det behöver inte nödvändigtvis vara materiella framgångar, utan det är den personliga makten som är viktigast.

Det blir givetvis så småningom obehagliga konfrontationer med verkligheten, och då ligger depressionen nära. Det är också den vanligaste anledningen till att personen söker hjälp.

Referens:

Hej alla vackra människor! Jag måste bara få bjuda på ett roligt sms min syster skrev till mig :D

 

 

"Jag är så jävla trött på Göteborgare. Jag har varit där en dag och fdå år jag redan vara med om att de hela tiden ska göra sociala övertramp. Dom är omänskligt positiva. Ber en att gå före i kön tex... varför, vem har gjort vad på den platsen? Jag vill inte stå där. Varför skulle du vara snäll mot mig. Du känner ju inte ens mig... Och om de är riktigt förbannade ... för det blir de ibland så säger de "är du go i huvet eller". I hela övriga landet så är det något positivt och då är en Göteborgare arg. Helt sjukt! Min kompis Göran han är också glad och sprallig hela tiden ... Om han blir av med en arm så ropar han glatt "jag har en till:)". Va faan.. Jag har två, så varför är du så mycket mer glad än mig. Kan inte du vara så där lagom glad som alla vi andra? Vad är det för fel på dig?"

 

detta är skrivet av en komiker ;)

 

jag dör av skratt här i sängen! 

 

nu ska jag somna med ett leende på läpparna god natt och sov gott mina läsare <3

Logik för kvinnor är inte alltid så lätt för män att förstå. Berättar vi om romantiska gester, kanske om något som hänt en vän. Betyder det att vi vill att du ska göra precis samma sak. Kvinnor är svartsjuka varelser som älskar romantik. Såklart blir vi otroligt glada för våra vänner när de blir överraskade med rosor eller kidnappad till någon  strand med ljus. MEN innerst inne kan vi inte låta bli att tänka "om ändå min pojkvän var sån". 

 

Vi begär inte mycket egentligen. Bara en jävla massa uppmärksamhet, gester och komplimanger. Såklart måste du vara snäppet bättre än alla andra. Så det hindrar inte om du är händig, a doer, ärlig, öppen, gärna bra på något, som sport, sjunga eller laga mat. Man vill helt enkelt vara stolt över sin pojkvän. Och mer eller mindre kunna visa resten av världen vad man har som inte dom har. För det finns ju faktiskt bara en av dig, så du måste vara bäst.  Bara kvinnlig logik :)

 

Idag har jag haft, bokstavligen en jävlig förmiddag/eftermiddag. Jag skall inte beblanda mig med nagellack. 

 

Jag var på en intervju idag runt 15. Två och en halv timma innan mötet stod jag i Tinas badrum ute på Björkö. 5 minuter innan min buss går inser jag att mina naglar såg ut som skit. Så akut målar jag dem med rosa nagellack. Dock blir jag kissenödig. Efter besöket tvättar jag händerna och såklart torkar jag dem med en handduk. Vilket resulterade i att det blev massor av trådar i lacket. Jag ser nu ut som fan och letar desperat efter remover, som jag inte finner. Så istället för att låta det vara måste ju jag självfallet kleta på lite till. Efter detta springer jag till bussen.

 

på bussen ser jag att jag fått nagellack över hela händerna. Det ser seriöst ut som att jag doppat händerna i målarfärg. Jag inser att jag måste köpa remover. 1,5 h senare i nordstan har jag låst in mig på en (betald,viktigt!) toalett och tar bort lacket med hjälp av remover och tjecka bomullspads. När allt nagellack är på ser jag att jag målat lite utanför. Men nu har jag pads och remover, så självfallet tar jag bort det. Problemet var bara att lacket inte torkat och att bomullen i padsen fastnar i nagellacket. Här blir jag förbannnad. Jag sliter upp removern tar bort nagellacket, målar dit nytt och slänger på mig jackan och inser att jag bara har 30 min på mig att ta mig till intervjun. Jag tar även på mig min päls och går iväg. 

 

Stolt över att jag trotsat nagellackets elakheter står jag redo vid receptionen på företaget jag sökt jobb hos. Den rara receptionisten ber mig att logga in med hjälp av en dator och tangentbord. När jag sätter mina fingrar på tangentbordet ser jag att det fastnat päls på lacket. Högt suckar jag och tänker att jag ändå är 15 min tidig, så jag hinner faktiskt fixa naglarna. Så knackar någon mig på ryggen "hej, Johanna", automatiskt skakar jag handen med mina bepälsade fingrar och jag kände hur röd jag blev i ansiktet! 

 

Under intervjun satt jag med händerna under bordet. Han måste trott att jag världens mest torraste människa.

 

Aldrig ska jag använda nagellack igen!!