Fan för dig.
Läs denna:
Handlar om en tjej som blev våldtagen. För varje ord känner jag igen smärtan så väl.
Killar är svin, så jävla mycket starkare än vad vi kvinnor är. Då menar jag i muskelmassa, inte psykiskt.
Jag minns själv min kamp. Min kamp mot mig själv. För vad som än händer, så är det oftast över för mannen. Men dom lämnar offren med så mycket mer.
Jag minns att jag precis hade avslutat ett förhållande, ett 3,5 årigt förhållande. Det var min första kärlek. Jag visste ingenting annat. Hade ingenting att jämföra med och helt plötsligt försvann världen under mina fötter. Den klippan som alltid fanns där, ville inte vara där längre och jag förstod ingenting. Vi sa ju för alltid?
Jag kunde inte sova om nätterna och jag minns att jag ringde (då) en nära vän. Han ville att jag skulle komma dit, kika film och bara koppla bort tankarna. Enligt honom förtjänade inte mitt ex mig. Jag var alldeles för bra.
Jag minns att jag åkte dit, hade packat med mig mjukis och en stor t-shirt så jag slapp sova själv. Tänk att bara få höra någon andas bredvid mig igen. Så underbart.
Som vanligt var du sådär snäll. Omtänksam och sympatisk. Vi skrattade och du sade att du ville kasta ner mitt ex från ett berg. Du sade att jag var alldeles för bra för honom, att jag förtjänar så mycket bättre. Att han inte såg vad han förlorade.
Du serverade mig vitt vin, det var skönt för nerverna. Äntligen kunde jag slappna av. Men du drack inget, för du hade blekt dina tänder och då kan man bara dricka vatten sade du.
Sen tog filmen slut och vi båda gäspade. Vi bestämde oss för att gå och lägga oss. Jag bytte om till mina mjukis och den stora t-shirten och kröp ner på ena sidan av sängen. Underbart, minns jag att jag tänkte. Han gör mig så trygg. Vad skulle jag gjort utan honom?
Sen hände det. Jag somnade, vaknar av att mina kläder åker av. Känner att någon håller fast mina händer. "Vad gör du?" hasplade jag ur mig. Och jag minns det där skrattet... så jävla väl som fastklistrat i mitt bakhuvud ekande om och om igen. Jag skrek sluta, men du var som omslukad, du hörde ingenting, eller så ville du inte höra. Jag försökte komma loss, tänkte på min föredetta och kände att detta var så fel. Såhär skulle det inte gå till! Han tryckte sin mun över mina läppar och jag kunde inte andas... jag försökte vrida bort ansiktet men han jagade det. Jag kände mig som ett byte och jag minns att jag bara ville tillbaka till min föredetta. Till tryggheten, till kärleken. Han skulle aldrig hålla i mig såhär hårt. Jag ville att det bara skulle ta slut...
Efteråt satte jag mig upp, kollade skamset ner på golvet. Jag ville inte möta dina ögon, jag ville inte se hur dina ögon forskade mig. Jag tog på mig mina underkläder, mjukis och t-shirt. Gick ut i hallen utan att kolla tillbaka, tog på mig mina skor och öppnade dörren. Jag hörde dig skrika "fan förlåt johanna, du är bara för snygg", jag gick ut genom dörren och stängde den efter mig med gråt i halsen.
Jag sprang hem, som jag aldrig sprungit förut. När jag kom hem minns jag att jag smög in i badrummet och skruvade på så hett vatten som min kropp kunde tåla. Hur länge jag än duschade, hur mycket tvål jag än använde, kändes det som du inte försvann. Du var i mig, på mig och jag ville bara försvinna.
Nästa morgon hör jag någon dunka på dörren. Jag hade somnat i duschen.
Jag vet att jag inte är den enda i världen som upplevt detta. Upplevt skamsen. Kunde jag gjort något annorlunda? Gjorde jag något som visade att jag ville detta? Är det mitt fel? Jag har haft otroligt svårt att lita på killar efter detta. Jag har inte killkompisar, förutom världens bästa Fredrik Sjöberg som är en gentleman utan dess like. Men inte för att vara taskig, men jag skulle aldrig sova med dig ändå ;) Men jag tror inte att du klagar :)
Men jag har haft det väldigt svårt socialt, har inte alls uppskattat krogen som andra gjort. Har inte träffat killar som andra gjort. Jag har ofta planerat en hel utekväll med tjejkompisar, haft förfest, druckit och när jag väl kommit till kön på en krog har jag stannat helt vättskrämd och sprungit hem. Om inte ens den bästa killkompisen kan hålla kuken i styr hur är det då med okända killar?
Jag hatar killar, jag vet att jag har dubbelmoral då jag älskar min pojkvän. Men killar generellt är fan dumma i huvudet och JA, jag är fördomsfull. En kille kan säga hur söt och bra och pålitlig han är, men jag tänker fan tänka tvärt om tills den bevisat motsattsen. ALDRIG, att jag vill känna så igen. ALDRIG. Jag önskar livet ur killar när jag läser om sånt här i aftonbladet eller någon annan tidning eller efterlyst eller vad fan som helst. Det är INTE okej! Jag önskar att dom skulle få bli våldtagna så att dom vet hur det känns. Äckligt är var det är. Ryser och mår illa när jag tänker på det. Jag känner fortfarande ett så stort hat att jag har lust att kasta något hårt i väggen.
Fan för dig, att du fortfarande kan påverka mig. FAN FÖR DIG!
Kommentarer
Trackback
