outspoken

Hej alla vackra människor!

 

Idag fick jag verkligen lust att dra till med ett inlägg. Snackade med en gammal kompis om kärlek och ett gammalt inlägg jag skrev för länge sen om att man inte ska vara rädd för att lämna saker bakom sig. Så som vänner, förhållanden eller kanske till och med en familjemedlem.

 

Vi alla har fel och brister - jag har stora! En av mina största brister är hur jag avslutar förhållanden. Jag är så rädd för att göra slut - då jag inte vet om det kommer något bättre. Hellre tillsammans en utan? Men ska det verkligen vara så? Så många jag känner som står ut i förhållanden som de verkligen egentligen inte kan se sig själva befinna sig i - låta dag bli till vecka och månad bli till år och ändå vara kvar i samla destruktiva vardag. Varför?

 

Jag tror det är för att man vill inte vara själv utan att ha valt det. Hänger ni med? Ni vet alla hur skönt det kan vara att vara ensam hemma i ett gott bad och ligga och läsa en bra bok. Mmm. Men att ligga hemma i badet för att man inte har något val? Det är mindre kul. Jag tror det är där vi hämmar oss. Vi är så vana vid att alltid ha någon vid vår sida, någon att bolla idéer med, någon som frågar när man kommer hem - någom som faktiskt bryr sig. Att tanken på att vara själv blir så hemsk att man hellre stannar kvar.

 

Jag har suttit där flera gånger faktiskt och jag undrar alltid "hur hamna jag här"? "det som var så himla bra"? "varför kan det inte bli som förr"?

 

Jag tror det att varje gång man sårar sin partner, så glider man ifrån varandra lite grann. Till slut blir hålet så stort, att man inte kan nå varandra längre. Samtalen blir kortare, man äter oftare framför tv:n. Skämten kommer mer sällan och sura blickar kommer oftare. Man tappar tron till varandra. Den som förr var så underbar, upptäckte man inte var så underbar trots allt. Den personen hade fel och brister - precis som jag. Men man älskar personen så mycket att man håller kvar allt man har och fast att man vill berätta hur omtänksam personen är - känner man att den inte ser hur omtänksam jag är - att man inte vill berätta det man ser. Därför kommer de bra samtalen allt färre gånger - när de väl dyker upp blir man så förbryllad att man inte tar det på allvar. En komentar senare och det var förstört igen. En ond spiral som bara slutar då någon vågar ta steget och gör slut.

 

Jag har alltid beundrat min syster. Hon träffade sin pojkvän när hon var 16 och det är tillsammans än idag och har 2 barn, hus och två fina katter. De reser, de skrattar och skämtar hela tiden (har bott med dem, så jag vet) - de är lyckliga. Varje gång känner jag - att så vill jag också ha det. Så lätt. Så frågar jag min syster och säger - vadå lätt? Det är inte lätt. Vi försöker bara mer än andra, vi vill lyckas, vi vill leva tillsammans i resten av våra liv - vi vill.

Är det de det handlar om? Viljan? Styrkan? Eller har dom bara haft sån otrolig tur att de fortfarande är kära efter 16 år?

 

Ibland kan jag bokstavligt talat hata min pojkvän, samtidigt som jag aldrig någonsin utvecklats så mycket som person med någon. Jag kan säga ifrån, stå för mina tankar och känslor. Jag kan dela med mig av mina värderingar och åsikter. Jag finns. Jag kommer alltid älska Kristoffer för det, alltid. Han har alltid hört mig. Om det så handlar om toalettpapper eller politik. Jag tycker att jag har tur och jag hoppas att jag alltid kommer tycka det! Jag hoppas att jag aldrig kommer vilja hitta den andra gräsmattan. Vi har haft det väldigt bra det sista. Även om vi också har våra berg och dahlbanor. Så har jag faktiskt aldrig haft det såhär bra med någon annan tidigare. Jag har aldrig fått lov att vara bra i något annat förhållande. Men nu är jag det! Grym faktiskt ;) Bra jobb, snygg lägenhet, snygg pojkvän och otroligt underbart, vacker, söt och busig liten hund. Mina vänner är toppen också! Speciellt mina nyfunna här i göteborg!

 

Köss!