outspoken

Hemma hos oss är det alltid besök, antingen är mina vänner här eller så är pappas vänner här. Känns mer som vårat hem är en fritidsgård. Det spelas, tjoas och shimmas hela tiden. Haha. Men det är kul att folk känner sig hemma här. Louise kan gå och sätta på kaffe och käka mat hur som helst eller bara tjöta med min pappa, vilket gäller alla mina kompisar. Desamma är pappas kompisar, dom kan sitta och tjöta med mig. Just nu kom grannen ner med käk och tog sig en kopp kaffe direkt som pappas andra kompis precis kokat hos oss. Det är kul att se. Alla blir som en stor familj hos oss, alla är välkomna och det är så otroligt underbart.

Finns det hjärterum så finns det stjärterum. I hela mitt liv har personer kommit och gått i mitt liv. Många har BOTT hos oss, vilket alltid har varit en ram i våran familj. Man hjälps åt helt enkelt. Är någon i trubbel räcker man ut en hand, det är så det funkar. Vad gäller allt egentligen, lån av pengar, transport, boende, mat - allt. Sen ska man inte vara för snäll, vilket också alltid har varit en hårfin gräns för mig. Jag har en tendens att vara just det. MEN, jag ångrar ingenting. Faktiskt. För just då kändes det bra och det är den känslan man måste behålla. Man får inte ångra någonting, verkligen.

Vad som än händer, ångrar jag ingenting i mitt liv vad gäller att räcka ut en hand. Aldrig.

I förrgår var jag så jävla arg, på en viss person, så jag gav alla mina pengar jag hade i min plånbok till en uteliggare. Han var en sådan gubbe man aldrig skulle tala med, aldrig. Långt skägg, stor mage och kanske inte duschat på hundra dagar. Stank som faan och hade dräggel över hela magen. Men i just det ögonblicket, kände jag att pengarna hade större nytta hos honom och vet ni vad? Jag ångrar ingenting. 63 kr vad det jag hade i plånkan och mannen blev i det ögonblicket 63 kr rikare.