När rosens blad faller.
Han sade "kom Johanna, vi går hem". Av automatik reste jag mig upp. När jag höjde mitt huvud såg jag dig. Våra blickar möttes och en sekund senare stod hon och grät i min famn. Han såg på mig och jag förstod att han ville gå hem. Jag nickade och han begav sig. Kvar stod hon i min famn och min skjorta blev alldeles blöt. "kom sade jag" och vi gick tillsammans in på rummet. Jag såg din panik tränga sig in i kroppen och ju närmare rummet vi kom, ju hårdare klämde hon min hand. När sängen blev alldeles tydlig föll hon över den och ryckte i kroppen. Jag såg allt... jag tog din hand och sade "jag hämtar kaffe" och för en kort stund lämnade jag dig där.
Jag jämförde automatiskt kaffesorterna i köket och bestämde mig för att Löfbergs vore godare, även om hon inte skulle bry sig om vilken sort det vore. Jag kände igen mig i dig i så väl. Hur du rörde dig, hur du grät, paniken, rösten, ordvalen... jag förstod dig.
Jag väntade en stund, jag visste så väl vad som snurrade i hennes tankar och jag var inte till hjälp ännu... inte än. Jag skulle ha gått hem för länge sen, men något i mig fick mig att stanna kvar.
Efter en stunds väntan hällde jag upp det nybryggda kaffet i en termos och jag tog med mig 2 stora tekoppar. Lika bra att köra på stort. När jag lämnade köket och närmade mig rummet hörde jag snyftningar. Hon satt där svagt på stolen, med armbågarna på sängkanten och med händerna nedgrävt i håret. Hon såg så liten ut. Man såg inte om hon blundade eller tittade, håret hängde för ögonen.
Plötsligt såg jag mig själv sitta där. Förskräckt med en kall hand i min hand. Jag såg mig själv utföra hjärt - och lungräddning. Såg mig själv röra vid pannan om och om igen som om feber skulle ha uppkommit. Jag visste så väl även om jag vägrade tro på det... ännu hade inte hoppet slocknat... om jag bara kunde... kanske snart...
Jag satte mig ner vid dig. Jag gav dig en stor kopp med kaffe och hon tog emot den. Jag satt där med dig till slutet... jag höll din hand. Jag sade aldrig ett knyst. Jag visste att det inte fanns någonting att säga. Jag förstod.
Jag tog en omväg hem. Såg gatlyktorna slockna. Tänk vad svart det är ute. Jag förundrades av hur gott luften smakade. För varje andetag kände jag kylan i mina lungor. Det kändes friskt, det kändes skönt. Jag lever och jag är lycklig över att det inte var jag den gången för 6 år sen... jag älskade dig, sådär på riktigt, som vi alltid sade. "Dör du, dör jag" minns jag alltid att jag sade. Det var ju delvis sant. Vi dog. Du och jag försvann ju faktiskt. Men jag uppskattar livet och jag har det jätte bra nu. Underbara vänner, en underbar pojkvän och en helt fantastisk familj. Du hade blivit förbluffad. Du ska se mig och Kristoffer, vi är underbara ihop. Du hade blivit så glad för min skull! Men jag saknar dina bruna ögon... jätte mycket. Jag minns ditt ansikte så tydligt. Jag minns ditt leende så väl, jag minns hur du gick, hur du skratta, jag minns dina fräknar som blev så tydliga när solen föll på. Det är okej att sakna och jag uppskattar våra minnen jätte mycket. Jag bär dem och det finns inte någon som kan ta dem ifrån mig. Jag kommer alltid minnas oss, min ros utan taggar.
Kommentarer
Trackback
