Ett farväl och en återförening
Träffade G igår och kollade på film. Dock såg vi inte så mycket av filmen utan satt mest och snackade. Ljusen var tända överallt och vi båda var begravda i filtar. Mys! Vi snackade om hur vi hade det när vi var mindre. Alla vänner vi umgicks med, vad som har hänt med dom de senaste. Vi kom fram till att det är de äldsta vännerna man har närmast hjärtat och det är dem man alltid återvänder till, hur många man än möter på vägen.
Har bokat en fotograftid med för mig och underbara Zandra. Jag har så himla fina kort på mig och Louise, men inte alls lika många på mig och Zandra. Måste nog klämma in Emanuela också :) Får ringa och fråga :)
Men detta inlägget skulle handla om just Zandra Leverin.
En människa som jag har bråkat med något ofattbart. Sagt upp vänskapen med 2 gånger, men ändå har vi alltid tagit kontakt med varandra igen och gråtit och sagt att vi älskar varandra och inte kan leva utan varandra. Visst är sånt konstigt? Det är fåtal människor jag verkligen älskar, ett fåtal människor som verkligen vet vem jag är. Som vet mina rädslor, mina ambitioner och värderingar. Jag är nog en ganska svår människa. Jag kan ha sjukt mycket ytliga vänner som man fikar med och firar massor av festligheter med. Men det finns inte många jag kan lyfta telefonen och ringa om jag är ledsen. Det är 5 personer och Zandra är en av dem. Jag tänker aldrig förlora dig igen! Någonsin, det har jag lovat dig och jag ska hålla det.
Tack för att du är den du är och gör min vardag lättare att handskas med <3 Du är bäst!
Kommentarer
Trackback
