outspoken

Idag började min dag med att Julia ringde och väckte mig, vilket var tur då klockan var 11. Så jag klädde på mig och gick på en promenad med Sixten :) Efter det tog jag det lugnt hemma, städade och diskade. Vid 1 kom viktor med lite mat, vi gick upp till Julia och åt där. Sedan gick jag ut med Sixten igen :)

Efter det gick jag hem till Louise. Vi hade ett väldigt intressant samtal. Om oss själva, om hur vi reagerar i olika sammanhang. Vi diskuterade en del och kom fram till att vi är väldigt lika varandra när det kommer till hur vi hanterar olika situationer. Vi båda två har väldigt svårt för att förlåta.

Jag vet att jag bara kan se till mig själv... och vi diskuterade vår barndom, som också var väldigt lika.

Gör någon något mot mig, kan jag må dåligt av det i månader, eller så går det aldrig över. Helt beroende på om man pratat ut om det eller inte. Pratar man inte ut om det, glömmer jag det aldrig. Det är något som både är positivt och negativt. Positivt är att jag lätt kan se vad som passar mig och mina egna behov. Det dåliga är att jag har väldigt lätt att släppa taget om saker, speciellt människor. Blir man riktigt "ovänn" med mig, ignorerar jag människan. Tyvärr blir det som om människan aldrig funnits, ungefär. Vilket såklart inte är bra! Men ofta beror det helt enkelt på att man inte pratat ut om vad som hände. Vissa oskrivna regler i samhället påverkar såklart om man kan prata ut eller inte. Ofta har ett bråk flera medparter. "Någon har sagt till någon som helt klart är säker på att detta är sant, men berätta inte, ifall att den får reda på att det var jag som sade det, för jag vill inte ha bråk", jag vet inte hur många gånger jag har hört det där! Och så jävla lojal som jag är kniper jag käften. Men det betyder att jag aldrig får prata ut med dem som jag egentligen borde göra det med, vilket också bygger upp en så himla stor aggression inom mig. Vilket med tiden utvecklas i hat. Vad är sant? Vad är falskt? Man vet inte vad man ska tro - för man får inte fråga. Invecklat? - JA!

Den enda människan i hela världen som jag kan prata om ALLT med är Louise. Den enda. Och tack gode gud för att hon finns! Vad hade jag annars gjort? Vi har bråkat så vi skriker luften ur lugnorna, skrattat så vi gråtit, gråtit av sorg, gått hand i hand bara för att vi vill och funnits där för varandra vid minsta lilla situation - både bra och dåliga. Jag har sett dig utvecklas så mycket som människa och det är det som är så roligt, vi har förändrats tillsammans, kämpat tillsammans och åstakommit saker tillsammans. Våra äventyr ihop är dyrbara och jag skulle inte byta ut dig mot något i hela världen! Bara du finns - blir allt bra :) <3 Att förlora dig, vore att förlora en bit av mig själv. *ler* Du betyder!