<3
Heej!
Snart bär det av till stockholm igen. Ska dit och träffa Viktor. Men denna gång följer Marie med, hans mamma. Så det blir till att åka bil upp, lite mer lyxigt sådär.
Igår när jag var ute och gick med Erry-berry fick jag reda på något fruktansvärt.
Tänkte börja från början, så att folk förstår.
Jag har bott i björndalen tidigare, sen jag var ett år gammal. Flyttade därifrån för ett år sedan. Min pappa bor fortfarande kvar där med sin nya flickvän och mitt emot pappa bodde en underbar dam, Eva.
Då tror ni såklart, varför deppar du så över din granne? Det var bara en granne? RYCK UPP DIG!
Men, hon var inte bara en granne. Många som känner mig, vet att mina föräldrar inte var direkt "närvarande" när jag var mindre. Båda jobbade långt bort och min pappa jobbade mycket i andra länder. Mamma pendlade så henne såg jag bara innan jag somnade. Min syster flyttade hemifrån i en mycket ung ålder så... det är där Eva kommer in. Ni förstår, hon har alltid funnits där. Det var till henne jag gick om det var något jag inte förstod, henne jag gick till om jag behövde en extra hand. Hon fanns bara där. Genom åren blev banden starkare och jag blev tonåring och jag fick problem och hon var där för att supporta mig att gå i rätt riktning. Hon hatade att jag drack, hon skällde på mig när jag träffade fel killar och hon tröstade mig när jag hamnat fel. Hon har varit som en extra mamma för mig. Jag vet inte hur annat jag kan beskriva henne. Jag vet inte vem jag hade varit utan henne. Utan henne känner jag inte mig själv.
Igår när jag var ute på promenad fick jag ett samtal som sade att hon var död.
Det jag är mest besviken på är att hon aldrig hann träffa Viktor. Vi plockade kantareller till henne som vi skulle komma med... men, vi kom aldrig i tid.
Jag är så otroligt glad över att jag fick lära känna henne. Det finns ingen som Eva. INGEN!
