:)
Hej!
Sitter vid mitt fönster och kollar ut medan jag skriver. Ser två ungdomar hulka något som ser ut som öl borta vid bilinfarten.
Det är mystiskt. Jag går runt hela dagen och vet exakt vad jag ska skriva, nästan i minsta mening. Sen sätter jag mig här och... helt plötsligt känns allt så oviktigt.
Alla har väl hört talas om minkuppfödningarna nu på nyheterna? Har ni inte det, så kolla upp det på aftonbladet! Jag har så svårt att se djur plågas.
Jag minns när jag var med min pojkvän i Turkiet i somras då jag och viktor låg i poolen. Plötsligt ser jag en jätte fin katt. Sen vände katten sig om och jag såg att hela svansen var av... då menar jag hela... det var som om rumpan slitits bort från katten och blod och kött syndes så tydligt. Jag började gråta och Viktor sprang till receptionen och bad personalen att ta hand om katten. När jag såg en man från personalen komma i undsättning blev jag lugn i kroppen. Men han tog inte hand om katten, han jagade bara bort den. Återigen började jag gråta. Jag tänkte att katten måste antingen tas om hand och plåstras om eller dödas. Att gå i 40 graders sol, utan moln och stekas utan hud, kan ni bara tänka er smärtan?
Jag började gråta när jag såg minkarna. Gick till och med där ifrån... bara synen på minkarna som åt varandra levande var för mycket. Sen tänkte jag att: tack och lov att jag bor i Sverige. Att vi tar upp sånna här problem, att det finns människor som bryr sig! Som filmar i smyg, som väljer att göra något bra för minkarna. Nu när hela Sveriges befolkning reagerar kan vi göra något åt saken... istället för att välja att bara schasa undan dom som om de inte hade några känslor.
Jag vill bara säga tack till alla människor som tar tag i problemen, som bryr sig, som anstränger sig! När jag blir äldre vill jag också vara där... vara där och påverka. Verkligen!
